Igår hade jag turen att spendera 4 timmar med
Dolly Parton. Jag vet inte hur det hände, men plötsligt satt jag där i soffan, framför svt2:s temakväll.
Först ut var dokumentären "For the Love of Dolly" där vi får följa ett par hardcore Dolly-fans. De som rörde mig mest var ett bögpar som spenderade största delen av sin tid med att tillverka små dockor föreställandes...ja, ni kan ju gissa. Jag hade innan fått för mig att Dolly hade någon slags queer-status, och nu blev jag försäkrad om det.
Nästa program var en två timmars live-show som spelades in på hennes egna "Dollywood" för några år sedan. Ytterligare queer-inslag förekom. Innan Dolly skulle sjunga underbara "Jolene" berättade hon att hon hade stött på några dragqueens innan spelningen, varav "den ena var mer lik mig än jag någonsin kommer bli". Hon dedikerade låten till dem och ändrade vid ett tillfälle texten från "Jolene" till "draqqueen".
Därefter visades filmen "Blommor av stål" från 1989. Här får vi följa ett par kvinnor i olika åldrar som bor i samma mysigt lantiga småstad. Dollys spelar en karaktär som inte är helt olik sig själv. En förståndig kvinna med en förkärlek för stora frisyrer, som hela tiden levererar lagom fräcka onliners på sydstatsdialekt.
Filmen kändes som en riktig "kvinnofilm" (DN kallade filmen en "gammaldags feministfilm") och slutet var upplagd för snyftfest. Men jag tyckte den var charmig och helt OK.
Behöver jag tillägga att jag nu är helt såld på Dolly? Självklart tycker jag det är sorgligt att hon är skönhetsopererad från topp till tå men samtidigt beundrar jag hennes utåtriktade stil och motvilja att vara "den
naturliga kvinnan". Dolly är en kvinnokämpe, en fantastisk sångerska och låtskriverska, intelligent och alldeles, alldeles underbar.
/Sofia
