penisproblematiken

Jag läser för tillfället "Egalias Döttrar" av Gerd Brantenberg som gavs ut 1977. Det är en satir om landet Egalia där kvinnor styr och det är mannen som är "det svagare könet". Detta manifesterar sig t.ex av att de bär en "pehå", ett tygstycke som håller penisen på plats. Brantenberg har självklart behån som förebild till denna hämmade konstruktion.
Behån är ett mycket politiskt plagg och "att bränna behån" har blivit en symbolisk handling i feminismens namn. På det sättet ger man fingret åt patriarkatet och återerövrar rätten över sin egen kropp.
Jag reflekterade inte så mycket mer över detta. Men så av en händelse kollade jag på ett sportevenemang på TV och då kom jag på hur pehån skulle kunna få liv utanför litteraturen, på ett sätt som inte är förtryckande.
Let's face it, alla vet att mannens könsdelar är ett stort problem när de utövar sport. För exempelvis löpare är det ett dilemma att välja rätt sportbyxor. Antingen de där rymliga kortbyxorna där kuken inte syns särskilt mycket, men inte riktigt "tajtar till" heller. Eller de riktigt tajta byxorna då hela könet är mer eller mindre blottat och hur pinsamt är inte det, för både idrottsmannen och publiken? Dessutom skumpar det runt minst lika mycket.
Det är är pehån kommer in i bilden! Kvinnliga idrottare har länge förstått vikten av att använda sportbehå, då det kan göra ont i brösten när de får fritt rörelseutrymme under tröjan(speciellt under mensturationen då de kan vara ömma). Varför inte ge alla män chansen att använda pehå och uppnå en effekt av total säkerhet? Då presterar man också bättre.
Vad tycker ni? Är pehån något som aldrig borde komma i kontakt med en manslem, eller är det en riktigt bra idé?

Pete, skärp dig!

Det är nu cirka en vecka tills Hultsfredsfestivalen sparkar igång och Babyshambles har ännu inte ställt in. De kommer med stor säkerhet att göra det eftersom bandets frontfigur, Pete Doherty är heroinist och allmän strulputte. Men paparazzin älskar honom eftersom han har dejtat Kate Moss, och rockvärlden utnämner honom till Storbritanniens största musikaliska geni gång på gång.
Jag har för mig att Hanna Fridén skrev i sin eminenta och underbara blogg något i stil med att Pete ser ut som en förvuxen bäbis som har bajsat på sig. Jag håller absolut med. Han är dessutom plufsig och säkert sexist.
Men om Babyshambles kommer spela på Hultan så kommer jag armbåga alla tjejer i publikhavet för att kommma längst fram och kanske få ta på Pete Doherty.

Kanske ska jag sikta på kuken?

Fast ibland är han ganska fin. Som när han uppträder i drag.

/Sofia

Ååh tjejer...

Alltså! Nu har jag tänkt skriva ett inlägg i en vecka. Men det har inte blivit av. Har varit för upptagen med att...göra ingenting.
Iallafall. Nästa nummer av Vinka Till Kettil kommer inom en snar framtid. Fröknarna jobbar på när de har möjlighet och lovar att det kommer bli ett fullspäckat nummer!

Och glöm nu inte vad som händer på lördag!
Här är några snygga brudz så länge:
Amy Winehouse Courtney Love

Kathleen Hanna

/S

"Relationsromaner"

Okej, de senaste två veckorna har jag endast och uteslutande läst böcker om kvinnor som genomgår någon slags kris/omvandling/uppvaknande i trettioårsåldern. Böckerna är "Bitterfittan" av Maria Sveland och "Stjärnor utan svindel" av Louise Boije af Gennäs. De är minst sagt två vitt skiljda läsupplevelser, trots att temat är detsamma!
Stjärnor utan svindel är enligt tidningen Résumé skriven av kvinnornas egen Ulf Lundell, något jag inte kan uttala mig om eftersom jag inte är så inne på just honom... Men jag tror att de menar någon som skriver mycket bra om typ relationer, till den stora massan. Boken handlar mycket riktigt om relationer, dessutom en lesbisk sådan! Det handlar alltså om överklasskvinnan Sophie, som är gift med arbetsnarkomanen Lukas. Deras äktenskap är redan i början av boken minst sagt bristfälligt, men nu upptäcker Sophie snart hon är förälskad i en kvinna. Och ja, där tar historien vid.
Jag måste säga att mina förväntningar på denna bok var skyhöga. Speciellt eftersom jag också hört att det här, det är orgasm-litteratur. Men tvärtom var det en mycket stor besvikelse. Jag har inte läst ut den än, men med sisådär tvåhundra sidor kvar kan jag konstatera att den inte uppbringar några sådär jättesesationella känslor hos mig. Språket känns liksom dött. Tråkiga, övertydliga personbeskrivningar (och beskrivningar över huvud taget), och förutsägbara karaktärer är det jag stör mig på mest. Tråkigt, eftersom den hade kunnat bli riktigt bra.
Men det är ändå något i denna bok som fångar mig... Det kanske är flat-actionen eller den spännande handlingen. Något är det i alla fall. Bokens highlight känns hittils som om det redan har passerat. Första halvan är helt okej, men sen nu på slutet börjar det kännas smått utdraget. Det är liksom: ....Jaha..?
Om ni förstår vad jag menar.

Nej, tacka vet jag Bitterfittan.
Jag bara njuter av bitterfittiga Sara som sitter på teneriffa och bitterfittrar sig över allt jävla systematiska vardagsförtryck av kvinnor, och hur feminismen står i kontrast till hur hon lever sitt liv. Hon har starka moderskänslor för sin son, samtidigt som hon känner sig fångad och förtryckt av att ha barn och en relation som slutar vara jämställd när barnet kommer in i bilden... Det är en sån där bok som en bara inte vill läsa ut. Och en sån bok som en inte kan läsa på kväller, för då börjar en tänka på alla jävla gubbar som sitter och förtrycker och alla killar som tror att de är så jävla bra... Bränsle för själen och intellektet, även om det gör att jag får sömnbrist. Och blir en bitterfitta.
Bitterfittor behövs. Bitterfittor makes the world go round... Nej men seriöst tror jag att vi alla måste vara mer bitterfitta för att komma nånstans men den här helskottas jämställdheten.

Bli bitterfitta redan idag.

/Agnes