Not so Queer Xtra

Gratistidningen QX kommer ut (höhö) en gång i månaden och jag ser alltid till att införskaffa ett ex så snabbt jag kan.
QX är en härlig blandning av helsidor med halvnakna män, gayflirtande reklamannonser och intervjuer där målet alltid verkar vara att outa personen i fråga(ofta en känd svensk). Eller åtminstone hitta en någorlunda så queer anknytning till intervjuobjektet. Detta blir i många fall bara löjligt. Frågor av typen "stämmer det att du har många flatfans?" och "har du någonsin kollat lite extra på grabbarna i duschen?" är vanliga. Och svaren blir ofta lika absurda, typ: "Ja, min systers jobbarkompis bror är ju bög...och jag har inget problem med det."

Det senaste numret har komikern Magnus Betnér på omslaget, och det räcker med att bläddra till mittuppslaget för att få reda på varför. Dock verkar det inte som om journalisten har ställt några ledande frågor. Betnér säger själv:

"Det är mest en tillfällighet att jag bara har legat med tjejer. Jag är bisexuell. Det tror jag de flesta människor är, om de skiter i att tänka efter".

Jag har inte något emot att folk definierar sig. De där begreppen som HBTQ är en förkortning för är upp till var och en att använda som man vill.
Jag förstår även att QX är den enda (såvitt jag vet) oberoende gratistidningen i Sverige som inte i första hand har heteros som målgrupp och de väljer att intervjua personer med intentionen att denna ska vara en förebild för just dessa målgrupp.
Men gör de inte oss alla en björntjänst när de i strävan för att främja mångfald tvingar in folk i fack genom att be dem definiera sin sexualitet inom så snäva mallar?

Jag tänker fortsätta läsa QX varje månad, det är trots allt ett bra alternativ till andra gratistidningar t.ex. Nöjesguiden. Don’t even get me started on Nöjesguiden.../Sofia

penisproblematiken

Jag läser för tillfället "Egalias Döttrar" av Gerd Brantenberg som gavs ut 1977. Det är en satir om landet Egalia där kvinnor styr och det är mannen som är "det svagare könet". Detta manifesterar sig t.ex av att de bär en "pehå", ett tygstycke som håller penisen på plats. Brantenberg har självklart behån som förebild till denna hämmade konstruktion.
Behån är ett mycket politiskt plagg och "att bränna behån" har blivit en symbolisk handling i feminismens namn. På det sättet ger man fingret åt patriarkatet och återerövrar rätten över sin egen kropp.
Jag reflekterade inte så mycket mer över detta. Men så av en händelse kollade jag på ett sportevenemang på TV och då kom jag på hur pehån skulle kunna få liv utanför litteraturen, på ett sätt som inte är förtryckande.
Let's face it, alla vet att mannens könsdelar är ett stort problem när de utövar sport. För exempelvis löpare är det ett dilemma att välja rätt sportbyxor. Antingen de där rymliga kortbyxorna där kuken inte syns särskilt mycket, men inte riktigt "tajtar till" heller. Eller de riktigt tajta byxorna då hela könet är mer eller mindre blottat och hur pinsamt är inte det, för både idrottsmannen och publiken? Dessutom skumpar det runt minst lika mycket.
Det är är pehån kommer in i bilden! Kvinnliga idrottare har länge förstått vikten av att använda sportbehå, då det kan göra ont i brösten när de får fritt rörelseutrymme under tröjan(speciellt under mensturationen då de kan vara ömma). Varför inte ge alla män chansen att använda pehå och uppnå en effekt av total säkerhet? Då presterar man också bättre.
Vad tycker ni? Är pehån något som aldrig borde komma i kontakt med en manslem, eller är det en riktigt bra idé?

en blogg är en blogg är en blogg

"Idag ska jag blogga". Dessa ord yttrade jag till min förvåning igår. För de flesta numera är det en självklarhet "att blogga". Det är ett fullkomligt acccepterat fritidsintresse. Enligt mig är att blogga i bästa fall ett sätt att få ur sig saker man tycker är viktiga och i värsta fall ett tidsfördriv. Det finns alltför många bloggare som skriver inlägg i stil med: "idag var jag och shoppade, nu har jag tråkigt, verkligen JÄTTEtråkigt".
Därför försöker jag bara att blogga när jag har ett specifikt ämne att fokusera på. Och det är ju inte så värst ofta. Dessutom är min kära bloggkamrat Agnes för tillfället bortrest, vilket bidrar till att bloggen inte blir uppdaterad särskilt ofta.
Men nu till ämnet.
Igår var jag och såg utställningen "En soldat är en sodlat är en soldat" på Armémuseum. Det här kan man läsa om den på deras hemsida:

En riktig militär, kan han vara homosexuell? Kvinnor blir väl ändå inga bra soldater? Är det uniformen som gör mannen, kvinnan eller soldaten? Dessa frågor bland andra tas upp i Armémuseums nya utställning "En soldat är en soldat är en soldat är en soldat".

Måste säga att det var en smärre besvikelse. De hade ställt ut några futtiga pulpeter på olika våningsplan i museet. Tanken är att man ska gå igenom museets permanenta utställningar och vid pulpeterna läsa en kort text om prostitutionen i militären, för att ta ett exempel från sekelskiftet. Det var lärorikt men det kändes ändå lite...futtigt. Och dessutom väldigt sorgligt att man inte redan granskar historien ur ett hbt och-genusperspektiv. Utställningen är tydligen en del i ett större samarbete som pågår mellan flera museer i samband med att det är europride i år. Fortfarande värt att kolla in de andra museerna.

En annan kulturupplevelse jag var med om var att se"Sex and the City"-filmen på bio. Vad ska jag säga? Jag vet faktiskt inte så jag länkar till Dickon Edwards charmiga blogg. Han skriver så underbart underhållande och intelligent om filmen. Scrolla ned till inlägget med rubriken "Sexed Down And The City".

Dollyfierad

Igår hade jag turen att spendera 4 timmar med Dolly Parton. Jag vet inte hur det hände, men plötsligt satt jag där i soffan, framför svt2:s temakväll.
Först ut var dokumentären "For the Love of Dolly" där vi får följa ett par hardcore Dolly-fans. De som rörde mig mest var ett bögpar som spenderade största delen av sin tid med att tillverka små dockor föreställandes...ja, ni kan ju gissa. Jag hade innan fått för mig att Dolly hade någon slags queer-status, och nu blev jag försäkrad om det.
Nästa program var en två timmars live-show som spelades in på hennes egna "Dollywood" för några år sedan. Ytterligare queer-inslag förekom. Innan Dolly skulle sjunga underbara "Jolene" berättade hon att hon hade stött på några dragqueens innan spelningen, varav "den ena var mer lik mig än jag någonsin kommer bli". Hon dedikerade låten till dem och ändrade vid ett tillfälle texten från "Jolene" till "draqqueen".
Därefter visades filmen "Blommor av stål" från 1989. Här får vi följa ett par kvinnor i olika åldrar som bor i samma mysigt lantiga småstad. Dollys spelar en karaktär som inte är helt olik sig själv. En förståndig kvinna med en förkärlek för stora frisyrer, som hela tiden levererar lagom fräcka onliners på sydstatsdialekt.
Filmen kändes som en riktig "kvinnofilm" (DN kallade filmen en "gammaldags feministfilm") och slutet var upplagd för snyftfest. Men jag tyckte den var charmig och helt OK.

Behöver jag tillägga att jag nu är helt såld på Dolly? Självklart tycker jag det är sorgligt att hon är skönhetsopererad från topp till tå men samtidigt beundrar jag hennes utåtriktade stil och motvilja att vara "den naturliga kvinnan". Dolly är en kvinnokämpe, en fantastisk sångerska och låtskriverska, intelligent och alldeles, alldeles underbar.

/Sofia

idag

Imorse när jag gick ut från min port där jag bor bevittnade jag någonting väldigt fint. På gården stod en firmabil. Jag uppfattade inte vad det var för någon firma. Bredvid den stod två män i 35års-åldern klädda i några slags arbetskläder. Den ena hade en vattenslang och sprutade vatten på den andra som skrattande försökte vrida slangen ur den andres grepp. De båda var så fina och glada så jag inte ville ta blicken från dem. Men tyvärr var jag tvungen att gå till tvärbanan. Men den mysiga upplevelsen levde jag på hela dagen.
Det var en mycket hektisk dag. Marsvinsklubben repade inför spelningen i Oxölö sund imorgon och sedan begav sig delar av oss till Egalia.
Där hängde vi en stund, sedan drog jag och Agnes på en manifestation på Odenplan. Idag var nämligen Day of Silence. Lite fakta från RFSLs hemsida:

Syftet med Day of Silence, är att uppmärksamma alla dem som aldrig kan berätta för andra vilka de är, på grund av de begränsande normer som leder till hat mot homosexuella, bisexuella och transpersoner. Ungdomar och skolelever i hela världen deltar i Day of Silence genom att vara tysta under dagen. Vi ser det här som en viktig dag, eftersom det ger oss en chans att visa stöd för de HBT-personer, som tvingas leva under tystnad. Årets Day of Silence hålls i minnet av Lawrence King, en 15-årig elev, som mördades i en amerikansk skola den 12 februari i år, på grund av hans sexuella läggning och könsuttryck.

Så på Odenplan stod vi kl 18.00. Det var inte fullspäckat med folk, men regnbågsflaggan syntes på långt håll och talarna var bra. Många (inklusive jag och personen på bilden) hade tejp för munnen, för att visa solidaritet med alla de som dagligen måste vara tysta om sin läggning.


/Sofia

Drag under drag-dagen

Jaha. Idag kryllade det av queer människor på vad man skulle kunna kalla stockholms kreddigaste gymnasium, SÖDRA LATIN !
Temaettan utlöste att detskulle vara DRAG-DAG något som var mycket uppskattat av både deltagande och övriga skolan*
Kom ihåg att vara snälla nu så att påskharen kommer med godis på lördag.
HERRÅ
/ai (som i den där filmen om en robotpojke.. men han som var med i sjätte sinnet.. harinte sett den men ändå höhö

*som nog i sanningens namn kanske inte brydde sig så överdrivet mycket