Okej, de senaste två veckorna har jag endast och uteslutande läst böcker om kvinnor som genomgår någon slags kris/omvandling/uppvaknande i trettioårsåldern. Böckerna är "Bitterfittan" av Maria Sveland och "Stjärnor utan svindel" av Louise Boije af Gennäs. De är minst sagt två vitt skiljda läsupplevelser, trots att temat är detsamma!
Stjärnor utan svindel är enligt tidningen Résumé skriven av kvinnornas egen Ulf Lundell, något jag inte kan uttala mig om eftersom jag inte är så inne på just honom... Men jag tror att de menar någon som skriver mycket bra om typ relationer, till den stora massan. Boken handlar mycket riktigt om relationer, dessutom en lesbisk sådan! Det handlar alltså om överklasskvinnan Sophie, som är gift med arbetsnarkomanen Lukas. Deras äktenskap är redan i början av boken minst sagt bristfälligt, men nu upptäcker Sophie snart hon är förälskad i en kvinna. Och ja, där tar historien vid.
Jag måste säga att mina förväntningar på denna bok var skyhöga. Speciellt eftersom jag också hört att det här, det är orgasm-litteratur. Men tvärtom var det en mycket stor besvikelse. Jag har inte läst ut den än, men med sisådär tvåhundra sidor kvar kan jag konstatera att den inte uppbringar några sådär jättesesationella känslor hos mig. Språket känns liksom dött. Tråkiga, övertydliga personbeskrivningar (och beskrivningar över huvud taget), och förutsägbara karaktärer är det jag stör mig på mest. Tråkigt, eftersom den hade kunnat bli riktigt bra.
Men det är ändå något i denna bok som fångar mig... Det kanske är flat-actionen eller den spännande handlingen. Något är det i alla fall. Bokens highlight känns hittils som om det redan har passerat. Första halvan är helt okej, men sen nu på slutet börjar det kännas smått utdraget. Det är liksom: ....Jaha..?
Om ni förstår vad jag menar.
Nej, tacka vet jag Bitterfittan.
Jag bara njuter av bitterfittiga Sara som sitter på teneriffa och bitterfittrar sig över allt jävla systematiska vardagsförtryck av kvinnor, och hur feminismen står i kontrast till hur hon lever sitt liv. Hon har starka moderskänslor för sin son, samtidigt som hon känner sig fångad och förtryckt av att ha barn och en relation som slutar vara jämställd när barnet kommer in i bilden... Det är en sån där bok som en bara inte vill läsa ut. Och en sån bok som en inte kan läsa på kväller, för då börjar en tänka på alla jävla gubbar som sitter och förtrycker och alla killar som tror att de är så jävla bra... Bränsle för själen och intellektet, även om det gör att jag får sömnbrist. Och blir en bitterfitta.
Bitterfittor behövs. Bitterfittor makes the world go round... Nej men seriöst tror jag att vi alla måste vara mer bitterfitta för att komma nånstans men den här helskottas jämställdheten.
Bli bitterfitta redan idag.
/Agnes
Stjärnor utan svindel är enligt tidningen Résumé skriven av kvinnornas egen Ulf Lundell, något jag inte kan uttala mig om eftersom jag inte är så inne på just honom... Men jag tror att de menar någon som skriver mycket bra om typ relationer, till den stora massan. Boken handlar mycket riktigt om relationer, dessutom en lesbisk sådan! Det handlar alltså om överklasskvinnan Sophie, som är gift med arbetsnarkomanen Lukas. Deras äktenskap är redan i början av boken minst sagt bristfälligt, men nu upptäcker Sophie snart hon är förälskad i en kvinna. Och ja, där tar historien vid.
Jag måste säga att mina förväntningar på denna bok var skyhöga. Speciellt eftersom jag också hört att det här, det är orgasm-litteratur. Men tvärtom var det en mycket stor besvikelse. Jag har inte läst ut den än, men med sisådär tvåhundra sidor kvar kan jag konstatera att den inte uppbringar några sådär jättesesationella känslor hos mig. Språket känns liksom dött. Tråkiga, övertydliga personbeskrivningar (och beskrivningar över huvud taget), och förutsägbara karaktärer är det jag stör mig på mest. Tråkigt, eftersom den hade kunnat bli riktigt bra.
Men det är ändå något i denna bok som fångar mig... Det kanske är flat-actionen eller den spännande handlingen. Något är det i alla fall. Bokens highlight känns hittils som om det redan har passerat. Första halvan är helt okej, men sen nu på slutet börjar det kännas smått utdraget. Det är liksom: ....Jaha..?
Om ni förstår vad jag menar.
Nej, tacka vet jag Bitterfittan.
Jag bara njuter av bitterfittiga Sara som sitter på teneriffa och bitterfittrar sig över allt jävla systematiska vardagsförtryck av kvinnor, och hur feminismen står i kontrast till hur hon lever sitt liv. Hon har starka moderskänslor för sin son, samtidigt som hon känner sig fångad och förtryckt av att ha barn och en relation som slutar vara jämställd när barnet kommer in i bilden... Det är en sån där bok som en bara inte vill läsa ut. Och en sån bok som en inte kan läsa på kväller, för då börjar en tänka på alla jävla gubbar som sitter och förtrycker och alla killar som tror att de är så jävla bra... Bränsle för själen och intellektet, även om det gör att jag får sömnbrist. Och blir en bitterfitta.
Bitterfittor behövs. Bitterfittor makes the world go round... Nej men seriöst tror jag att vi alla måste vara mer bitterfitta för att komma nånstans men den här helskottas jämställdheten.
Bli bitterfitta redan idag.
/Agnes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar