penisproblematiken

Jag läser för tillfället "Egalias Döttrar" av Gerd Brantenberg som gavs ut 1977. Det är en satir om landet Egalia där kvinnor styr och det är mannen som är "det svagare könet". Detta manifesterar sig t.ex av att de bär en "pehå", ett tygstycke som håller penisen på plats. Brantenberg har självklart behån som förebild till denna hämmade konstruktion.
Behån är ett mycket politiskt plagg och "att bränna behån" har blivit en symbolisk handling i feminismens namn. På det sättet ger man fingret åt patriarkatet och återerövrar rätten över sin egen kropp.
Jag reflekterade inte så mycket mer över detta. Men så av en händelse kollade jag på ett sportevenemang på TV och då kom jag på hur pehån skulle kunna få liv utanför litteraturen, på ett sätt som inte är förtryckande.
Let's face it, alla vet att mannens könsdelar är ett stort problem när de utövar sport. För exempelvis löpare är det ett dilemma att välja rätt sportbyxor. Antingen de där rymliga kortbyxorna där kuken inte syns särskilt mycket, men inte riktigt "tajtar till" heller. Eller de riktigt tajta byxorna då hela könet är mer eller mindre blottat och hur pinsamt är inte det, för både idrottsmannen och publiken? Dessutom skumpar det runt minst lika mycket.
Det är är pehån kommer in i bilden! Kvinnliga idrottare har länge förstått vikten av att använda sportbehå, då det kan göra ont i brösten när de får fritt rörelseutrymme under tröjan(speciellt under mensturationen då de kan vara ömma). Varför inte ge alla män chansen att använda pehå och uppnå en effekt av total säkerhet? Då presterar man också bättre.
Vad tycker ni? Är pehån något som aldrig borde komma i kontakt med en manslem, eller är det en riktigt bra idé?

en blogg är en blogg är en blogg

"Idag ska jag blogga". Dessa ord yttrade jag till min förvåning igår. För de flesta numera är det en självklarhet "att blogga". Det är ett fullkomligt acccepterat fritidsintresse. Enligt mig är att blogga i bästa fall ett sätt att få ur sig saker man tycker är viktiga och i värsta fall ett tidsfördriv. Det finns alltför många bloggare som skriver inlägg i stil med: "idag var jag och shoppade, nu har jag tråkigt, verkligen JÄTTEtråkigt".
Därför försöker jag bara att blogga när jag har ett specifikt ämne att fokusera på. Och det är ju inte så värst ofta. Dessutom är min kära bloggkamrat Agnes för tillfället bortrest, vilket bidrar till att bloggen inte blir uppdaterad särskilt ofta.
Men nu till ämnet.
Igår var jag och såg utställningen "En soldat är en sodlat är en soldat" på Armémuseum. Det här kan man läsa om den på deras hemsida:

En riktig militär, kan han vara homosexuell? Kvinnor blir väl ändå inga bra soldater? Är det uniformen som gör mannen, kvinnan eller soldaten? Dessa frågor bland andra tas upp i Armémuseums nya utställning "En soldat är en soldat är en soldat är en soldat".

Måste säga att det var en smärre besvikelse. De hade ställt ut några futtiga pulpeter på olika våningsplan i museet. Tanken är att man ska gå igenom museets permanenta utställningar och vid pulpeterna läsa en kort text om prostitutionen i militären, för att ta ett exempel från sekelskiftet. Det var lärorikt men det kändes ändå lite...futtigt. Och dessutom väldigt sorgligt att man inte redan granskar historien ur ett hbt och-genusperspektiv. Utställningen är tydligen en del i ett större samarbete som pågår mellan flera museer i samband med att det är europride i år. Fortfarande värt att kolla in de andra museerna.

En annan kulturupplevelse jag var med om var att se"Sex and the City"-filmen på bio. Vad ska jag säga? Jag vet faktiskt inte så jag länkar till Dickon Edwards charmiga blogg. Han skriver så underbart underhållande och intelligent om filmen. Scrolla ned till inlägget med rubriken "Sexed Down And The City".

Pete, skärp dig!

Det är nu cirka en vecka tills Hultsfredsfestivalen sparkar igång och Babyshambles har ännu inte ställt in. De kommer med stor säkerhet att göra det eftersom bandets frontfigur, Pete Doherty är heroinist och allmän strulputte. Men paparazzin älskar honom eftersom han har dejtat Kate Moss, och rockvärlden utnämner honom till Storbritanniens största musikaliska geni gång på gång.
Jag har för mig att Hanna Fridén skrev i sin eminenta och underbara blogg något i stil med att Pete ser ut som en förvuxen bäbis som har bajsat på sig. Jag håller absolut med. Han är dessutom plufsig och säkert sexist.
Men om Babyshambles kommer spela på Hultan så kommer jag armbåga alla tjejer i publikhavet för att kommma längst fram och kanske få ta på Pete Doherty.

Kanske ska jag sikta på kuken?

Fast ibland är han ganska fin. Som när han uppträder i drag.

/Sofia

BREAKING NEWS

Idag var det zine-tillverkning på gång! "Vinka Till Ketill" nummer två kommer ut på fredag.
Du kommer att hitta det på Kafé 44, Punkt Medis, Serieteket, Multikulti och Egalia. Fröknarna ska faktiskt till det sistnämda stället på fredag och sprida zinet samt socialisera. Kom dit, vettja!
Eftersom zine-tryckning är en väldigt komplicerad och hemlig syssla, anlitade fröknarna två ninjor att göra grovjobbet! Här är lite exklusiva bilder som vi lyckades ta:

Dollyfierad

Igår hade jag turen att spendera 4 timmar med Dolly Parton. Jag vet inte hur det hände, men plötsligt satt jag där i soffan, framför svt2:s temakväll.
Först ut var dokumentären "For the Love of Dolly" där vi får följa ett par hardcore Dolly-fans. De som rörde mig mest var ett bögpar som spenderade största delen av sin tid med att tillverka små dockor föreställandes...ja, ni kan ju gissa. Jag hade innan fått för mig att Dolly hade någon slags queer-status, och nu blev jag försäkrad om det.
Nästa program var en två timmars live-show som spelades in på hennes egna "Dollywood" för några år sedan. Ytterligare queer-inslag förekom. Innan Dolly skulle sjunga underbara "Jolene" berättade hon att hon hade stött på några dragqueens innan spelningen, varav "den ena var mer lik mig än jag någonsin kommer bli". Hon dedikerade låten till dem och ändrade vid ett tillfälle texten från "Jolene" till "draqqueen".
Därefter visades filmen "Blommor av stål" från 1989. Här får vi följa ett par kvinnor i olika åldrar som bor i samma mysigt lantiga småstad. Dollys spelar en karaktär som inte är helt olik sig själv. En förståndig kvinna med en förkärlek för stora frisyrer, som hela tiden levererar lagom fräcka onliners på sydstatsdialekt.
Filmen kändes som en riktig "kvinnofilm" (DN kallade filmen en "gammaldags feministfilm") och slutet var upplagd för snyftfest. Men jag tyckte den var charmig och helt OK.

Behöver jag tillägga att jag nu är helt såld på Dolly? Självklart tycker jag det är sorgligt att hon är skönhetsopererad från topp till tå men samtidigt beundrar jag hennes utåtriktade stil och motvilja att vara "den naturliga kvinnan". Dolly är en kvinnokämpe, en fantastisk sångerska och låtskriverska, intelligent och alldeles, alldeles underbar.

/Sofia

Upp till kamp!

Idag har jag varit och demonstrerat. Jag tänker inte avslöja vilket tåg jag gick med, men låt mig bara säga att jag inte gick med en grupp på ca. 20 personer som viftade med blåa ballonger och hade ett plakat där det stod något i stil med: "en tusenlapp mer i månaden = jämställdhet".
Dagens outfitta ser ut såhär:

T-shirt: köpt i Bang:s tält på Pridefestivalen -05
Kjol/tuptop: Emmaus

Tips om du ska gå i demonstrationståg: ha bekväma, rejäla skor och en vattenflaska med dig!
Frihet, kärlek, & jämställdhet /Sofia

Debatt 24/4-08 i svt 1

Torsdagens Debatt var en stor besvikelse. I början av programet lovade Janne Josefsson oss en
diskussion om mördarsniglar och etanolbilar. Och så lite sex på slutet. Hela Josefssons förhållningssätt till kärnämnet; den sexuella revolutionen -68 var oseriös och larvig. Han skämtade hela tiden om att det "bara handlade om att knulla", vilket förhindrade programmet att bli intressant. Som grädde på moset visades erotiska film/tv-klipp från slutet av 60-talet som garnterat skulle hålla tittaren naglad framför tv:n.

Det är svårt att styra upp en debatt om sex i tv. Hur ska man förhålla sig till ett ämne som alla verkar ha en åsikt om? Josefssons plan verkade vara att gå in i denna debatt med ett så personligt tilltal som möjligt. Han frågade konternueligt ut gästerna om deras sexliv.

"Efterdebatten" som endast kan ses på svt:s hemsida var betydligt hetare. Här var det ingen Janne Josefsson som attackerade debattörerna med dumma frågor, utan här var det främst Charlotta Levay och Victor Bernhardz som debatterade på sina egna villkor. Ämnet abort var det som avhandlades. Det gjorde mig enormt tacksam för den sexuella revolutionen och att jag lever i ett land där jag har rätten att bestämma över min egen kropp. Levay förespråkade, enligt min uppfattning, abortrestriktioner och att mer kunskap är dåligt.

Jag kan bara säga: prata mer om sex! Använd kommentar-funktionen på den här sidan, det vill säga.
Fred & kärlek /Sofia